Igår var det..

ett år sedan ja låg under kniven och fick min dom över min framtid. Att de ej kunde operera bort lung- loben med min stora tumör, och att den hade spritt sig i bägge lungorna. Och att ja skulle få börja med cellgift så fort min kropp hade återhämtat sig någorlunda efter ingreppet.

Har nog aldrig varit så ledsen, tårarna rann och rann, allt kändes svart! Livet kändes....slut!

Grät tom så mycket efter uppvaket så jag och Per fick ett helt eget rum, de andra inlagda kände sig obekväma.

Jag har ju aldrig blivit opererad förut så jag var nervös,så nervös kan ja lova! Både för att bli sövd och att få vara i respirator under operationen. Allt var så skrämmande.

Kvällen förde fick jag åka ner till min operationssal och titta runt och de visade mig allt och så fick jag en självdoserande morfindosa in"opererad" i ryggen, med självdoserande menar jag att ja kunde trycka sj efter mer smärtstillande när det behövdes.

På kvällen fick Per åka hem till min mamma som hade anlänt och skulle bo hos oss så länge vi behövde hjälp med Snoddas(vart ca 2 och halv månad-älskar dig mamma!du ställer alltid upp!) Jag fick lite lugnande så ja kunde sova till den stora dagen. På morgonen var det dags att skura sig ren igen för ca 4 gången tror ja sen rulla vi vidare till operationen.

När de hade väckt mig på operationsbordet hade jag sträckt upp handen och skrikit -Yes! jag överlevde! Inget jag har minne av men narkos sköterskan kom in till mig och berättade det för mig i efterhand.

Kirurgen var så besviken och ledsen för min skull och att han inte kunde göra någonting, man såg det i hans ögon varje dag han kom och hälsade på oss, ja han kom och pratade med oss varje morgon när vi var där.

Vårat egna rum, min säng närmast

Stort eget badrum hade vi också

Så mycket brev,blommor,lyckosaker,kort,sms mm har ja aldrig fått, så mycket kärlek och omtanke! Tack så mycket! De som kom till sjukhuset var ju de som bodde häromkring, hade nog besök varje dag nästan. Snoddas(som bara var 5 mån)och mamma var ju och hälsade på varje dag, Per bodde hos mig hela veckan vi var där.

Han var min assistent, ja kunde inte ens plinga på klockan de första dagarna, ännu mindre ställa mig upp.

På sjukhuset var alla så goa och snälla med, de tog verkligen hand om oss kan ja lova.

Strax efter operationen

Detta är 4 dagar efter operation, tror det vart ca 39 agraffer(som klamrar) och 2 vanliga stygn för dräneringsslangen.

Erfarenheten av att få en sån här dom och upplevelse är att man ser faktiskt livet ur nya synvinklar och man ser vilka de sanna viktiga personerna är i sitt liv, man lär sig att människor reagerar olika och att man måste respektera det. Jag gick länge och var butter över alla de som inte ens hört av sig som man har känt ett tag, men man ska ju fokusera på de som faktiskt gjort det och det gör jag nu. Har sparat allt i en stor låda som ja ska ta fram nån må-skitdag och läsa och mysa in mig i all omtanke.

Även fast allt var skit ett tag och det är det än idag kan ja lova men ändå så sitter jag ju här helt levande med just nu lysande gensvar på cellgiftet,(hoppas det fortsätter så) då uppe på sjukhuset sa de att ja skulle njuta av sommaren som skulle komma eftersom att ingen visste hur det skulle bli och att det knappt var någon chans att tumören skulle minska, på sin höjd kke stanna.

Känslomässigt och psykiskt är det nog svårt att hänga med, Jag och Per har en helt annan relation nu, man blir rätt tajta när en sån här sak händer och han har ju varit med nästan alla ggr vi träffat läkare,kurator eller när mina små natt monster kommer och viskar svarta mörka ord.

Hade nog kunnat gjort detta inlägg hur långt som helst men orkar inte just nu och sen så tror ja ingen orkar läsa mina långa utlägg=).

Nu lite slösurf... om ni är nyfikna på något så är det bara att fråga. Ska försöka fixa så det går lättare att kommentera.